top of page

Damen bestämmer - MIN LYCKA



Min Honda CB 400 är från 1977 och den hade kört bra 14 000 km när jag hittade den. En omtänksam ägare! Han hade kört den sträcka som visades på vägmätaren under några år och sedan lagt den åt sidan. De många åren borta från vägen gjorde att tiden hade passerat den nästan spårlöst.


Hustrun bestämmer, min tur

Den stod ett antal år i ett uppvärmt rum på en plantskola. Den var dammig, men helt fri från rost och korrosion. Historien var att när ägaren gifte sig ville hustrun inte att han skulle köra motorcykel längre. Men som han sa: "Jag kunde inte förmå mig att sälja". Men nu hade han blivit sjuk, och plantskolan måste säljas, och därför fick den bort.


En vän till huset var tvungen att ordna så att det skulle säljas, och det dyker upp i mitt universum helt i det blå. Det sker vintern 2015. En kort tid innan hade jag börjat restaurera ett slitet och rostigt exemplar. Jag väljer att stoppa mitt renoveringsprojekt och köpa denna gula skönhet. Jag har därför en nedmonterad CB 400 liggandes på vinden och väntar på bättre tider.


Efter 30 år av inaktivitet behövde mycket göras för att få det till liv igen. Ett nytt batteri och det kunde starta, men det gick inte på tomgång och gick inte på gas. Hjulen hade också blivit sneda av att stå. Förgasarna fick tas bort och ultraljudsrengöras, tomgångsmunstyckena blockerades och måste bytas ut. Tyvärr hade ägaren en förkärlek för klistermärken - de hade brunnit fast i färgen, så sidoskydd och kåpa fick målas om. Jag lämnade den tidstypiska huven, som rymmer några extra instrument, samt kontrollboxen för ett hemmagjort elektroniskt tändsystem. Men all annan utrustning lossnade, som bagagehållare, störtbåge, oljekylare och styrdämpare. Hjulen renoverades och den fick nya däck. Allt original som skalades av följde med i en kartong, inklusive alla originaldokument och dess servicebok.


Efter en omgång med olja och filter var den redo att ge sig ut på vägarna igen sommaren 2016. Jag tycker om att vädra den under varma sommardagar. Den har precis gått 15 000 km.




En sann världsmästare

Honda är världsmästare i små motorcyklar med 4-taktsmotorer på 70-talet. De hade ett fullt program från 90-1000 kubikmeter. När Honda lanserade sin CB 400 Four 1974 var det ett mästerverk. En liten och lätt motorcykel som körde så bra som den såg ut. Många i min generation började motorcykellivet med en Honda 400.


Många som köpte CB 400 hade haft en Honda CD 50 och gillade 4-taktaren. Valet var också ganska enkelt, eftersom det såg ut som en supercykel, och de 4 cylindrarna och det fräcka avgasröret med de snyggt böjda rören över oljefiltret gav respekt till ett överkomligt pris. Faktum är att de 2-cylindriga Honda-modellerna blev nästan osäljbara över en natt, alla var tvungna att ha 4 cylindrar under den perioden. Honda CB 400 Four var också den första motorcykeln från Honda, som byggdes med särskild hänsyn till europeiska motorcyklisters smak. Många av dem såldes också. Produktionen nådde över 100 000 under perioden 1974-1978. Motorn var förfinad och extremt tyst. Med 37 hk trycktes den inte särskilt hårt, och den kunde köras långa sträckor med gasen i botten utan protester från den sidan. Med lite god vilja kunde den nå 160 km/h, och ljudet från motorn över 6000 rpm påminde inte om något på bara 400 kubik – det var ljudet av en fullblodsmaskin. 4 i 1 avgassystem var något nytt på en standardmaskin, med ett väldigt speciellt ljud som resultat. På grund av en fin växling med hela 6 växlar kunde den även hållas på kok på kurviga vägar, där den var som bäst. Den lagom framåtböjda körställningen, med lätt förskjuten rygg, högt placerade fotstöd, gav den en helt korrekt körställning, där man kände sig ett med maskinen.


Trots den blygsamma kraften var det en maskin med stort körglädje.


Så om du inte hade pengar eller fysik för att tumla en CB 750 var detta ett bra substitut, och CB 400 hade bättre köregenskaper än de större modellerna.


Vacker, lättkörd, lagom snabb

Inte så konstigt att det slog an. Att det dessutom var sparsamt med bensintanken spelade ingen roll. Det var en bruksmaskin som kunde användas till vardags och för skojs skull.


Svaga sidor fanns där också, ljud från kamaxelkedjan var en av dem. En annan var topppackningar som läckte olja. De 4 förgasarna var tvungna att hållas synkroniserade om det skulle låta ordentligt på tomgång och dra rent från botten. Rost och korrosion kom snabbt om man inte kom över det med borste och putsduk. Lite av ett jobb att hålla en CB 400 ren och av den anledningen kom många snabbt att se använda ut. Men om den fick olja och filter i tid och i övrigt normalt underhåll var det en motorcykel som kunde gå upp till 100 000 mil utan problem. För många var valet under 500cc ett val mellan en 2-taktare eller en CB 400. Och eftersom tillförlitligheten och temperamentet hos de hårt pumpande 2-taktarna från Japan bäst kunde jämföras med en handgranat med pinnen dragen, en CB 400 var precis så mycket mer rätt för alla som inte behövde accelerera med framhjulet flytande över asfalten, och den prestige det nu gav.


Men konkurrenterna låg inte på latsidan och det fanns snart mycket att välja på och trenden gick mot större motorer. Gasen gick av de tuffa pojkarnas 400 kubik. Men Honda CB 400 Four-modellen blev en av de första motorcyklarna från Japan som uppnådde klassikerstatus, och jag är säker på att många som jag har fina minnen av modellen. Att den faktiskt är användbar än i dag är en bonus. Även om många har körts ihjäl, och andra slutat som Cafe Racers, är de få som finns kvar i originalskick värda en hel del pengar och definitivt en av de mest eftertraktade 4-takts motorcyklarna från den perioden under 500cc. < /p>


Artiklar du måste läsa:








2 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page