En rostfri 70s Mini finns inte
I vårt klimat är det ändå MYCKET långt mellan dem. Även om en bil har förvarats säkert utanför vägen i åratal har tidens tand tagit ut sin rätt. Jag har restaurerat en hel del gamla bilar genom åren, så jag vet hur det här är. Jag kan ändå inte låta bli att hålla ett öga på vad som kommer till försäljning av de bilmodeller jag är intresserad av. En av de bilmodellerna är den klassiska Mini från 1959-2000. Eftersom det har gått över 40 år sedan importen till Danmark upphörde är det långt mellan snapsarna. Men 2022 dyker en ganska intressant bil upp här på Västjylland, denna i form av en helt original Mini Mrk. IV (modellvariant från 1976-1982). En sådan här var min första bil, och den här till och med i samma färg. Priset var högstbjudande, vilket kan täcka helt orealistiska förväntningar, eller tvärtom.
Värt att spara?
Du måste njuta av lyckan och hoppas på en rättvis affär när du letar efter en klassiker. För vad är en gammal begagnad bil värd? Det handlar trots allt om utbud och efterfrågan. Om man ska döma efter priset på gamla "hundkojor" är det fler som vill köpa än det finns bilar till salu. Men trots allt måste en Mini vara väldigt gammal, extremt välskött eller en speciell modell för att verkligen kosta pengar, och en '79 Mini 1000 är ingetdera. Tyvärr byter många av de riktigt fina bilarna ofta ägare utan att någonsin bjudas ut till försäljning, eller hamnar hos bilhandlare som är specialiserade på klassiska bilar, och då får priset vanligtvis allt det orkar och ibland lite mer. Jag tycker personligen att det är roligt att själv borsta bort dammet av sådana bilar och byta med de som har ägt och kört bilarna. Det är ofta den enda vägen till bilens verkliga historia, och ett fordon utan historia har inte samma värde för mig. Ett bra avtal är där båda parter känner att det var ett bra avtal. Men som västjysk ska säljarens leende helst inte vara för brett.
En rolig affär
Men som jag sa, den här annonsen väckte mitt intresse. Bilderna på bilen såg mycket lovande ut. Men hur ofta har du inte blivit besviken när du ser bilen i verkligheten? Ett telefonsamtal avslöjade dock att det rörde sig om en 1-ägares bil, som senast ställdes i garage redan 2011. Nu skulle huset säljas och garaget tömmas, därför fick bilen kasseras, helst till en Mini-entusiast. Jag tog en tur för att titta på den direkt. Ägaren hade ägt 3 Minis genom åren, och hade helt klart fortfarande en stark anknytning till denna bil. Samtalet handlade faktiskt glatt om Mini och tiden då de var populära på de danska vägarna. Men priset var i alla fall nu något mer fast än vad annonsen föreslog. Ägaren hoppades på att få samma pris som när den var ny. Jag hade svårt att hitta motargument för detta lite lågmälda priserbjudande. Jag tycker att det var rättvist nog. Bilen var inget fynd som sådant utan komplett in i minsta detalj, inklusive en helt oskadad interiör som är en raritet för gamla Mini.
Bilens kaross var snyggt fri från bucklor och utan synlig rost på vanliga ställen, men extremt patinerad. Tyvärr även med spår av tidigare utförda rostarbeten i botten av fronten och i ena ytterpanelen. Många lager av underredesbehandling kan vara bra, men kan också dölja mycket rost. Faktum var dock att denna bil var absolut värd att spara. Och det kan vara kul att ha sin första bil igen.
De många åren i ett fuktigt garage hade varit hårda för bilen. Trots att den hade kört in där för egen maskin fick den dras ut i ljuset. Bilen hade punkterade däck, inget batteri, en kylare som var korroderad och en transmissionsupphängning som var rostad. Det gick alltså inte att provköra men säljaren kunde garantera att de 116 000 milen var äkta och all dokumentation inklusive serviceboken talade mycket om bilens historia. Det fanns ingen anledning att tvivla på bilens historia. Originalinköpsfakturan och bilden på bilen som ny fanns på plats, så jag köpte den på plats.
Rostig eller inte?
Det är lite av en riskabel affär att köpa en 43-årig Mini utan att noggrant inspektera den för rost. Eftersom det finns rost är det det enda du kan vara helt säker på. Jag känner till Miniers svagaste rostpunkter alltför väl, så jag kunde lätt konstatera att detta inte var ett helt kamouflerat rostvrak. Trots det var det lite spännande att få ut sätena och mattan och få upp den på hissen för att kolla kroppen ordentligt. Däremot kunde jag andas ut. Rosten i botten av bilen var att förbise.
Totalrenovering eller ute på vägen som den är?
Men den stora frågan kvarstod ett tag, totalrenovering eller helt enkelt tillbaka till trafikdugligt skick? Jag valde (som så ofta förr) den totala separationen. Ett val jag var lite orolig för, för när separationen väl börjar finns det någon gång ingen återvändo. Jag valde dock att ha motorn igång innan demontering för att se och höra om den fungerade ok, vilket kan tyda på mycket, att döma av motorn. Men eftersom kopplingens hydraulik var sönderrostad kom den inte på vägen förrän den var demonterad. I detta skede av en renovering tenderar besvikelser att dyka upp. Den här bilen är inget undantag. Bilen hade vid ett tillfälle fått en ny innerskärm och två nya framskärmar, vilket tydligen var OK, då rostarbetet var proffsigt utfört. Tyvärr hade rosten haft fritt spel i den kvarvarande originalinnerskärmen och därför hade bilen läckt på den sidan med mögel och rost i underredet som följd. Möss hade också haft det jättebra i underredet och värmaren. Listan över nya delar som behövs fortsatte att växa.
Separation utan problem
Tack vare påkostat rostskydd över tid var demonteringen enkel och mestadels fri från rostiga bultar. Å andra sidan är det lite av ett jobb att få bort all Tectyl. På flera ställen fanns ett lager av svart klibbig massa upp till ½ cm tjockt. Men om det skulle lossna måste det vara nu innan man målar.
Motorn gick ner med framaxeln och lämnade ett stort svart hål av ytrost och oljeblandad smuts i en härligt deprimerande blandning. Den bakre bron var en spännande del av separationen, för var den fullt bepansrad?
Lyckligtvis var det inte det och även den ursprungliga bakaxeln fanns kvar. Det var en lättnad, och även att de bakre brofästena inte heller var genomrostade. Tanken var att rusta upp dessa delar med nya liners och förvara medan bilen lackades. Målarens första uppgift var därför att måla fram- och bakbryggan, så att vi kunde få hem den och börja montera. Alla lösa delar sandblästrades och målades och så småningom ersattes den sorgliga demonteringen av den glädjefulla monteringen av nya delar. Allt gummi på en så gammal bil är mjukt och allt byttes ut. Alla Minis efter 1969 har gummiupphängning. Därför byttes även upphängningselement ut mot nya originaldelar. Det fina med att göra en gammal Mini är att alla delar är lättillgängliga och inte dyra.
Målning tar tid
Den kala karossen sandblästrades på kritiska ställen här på plats och togs för målning i en stängd trailer strax innan sommarlovet. Man hoppades få tillbaka det efter en månad eller två, men det gick inte så. Det drog ut på tiden och det var först sista fredagen före jul som det var klart för hämtning. Vintern 2022 var en prövande tid för billackbranschen med höga energipriser.
Omvandlingen var dock total. Den tråkiga blekta färgen ersattes nu med ny glänsande glansig dito. Fantastiskt!
Egentligen räckte tiden som gick med tom hiss i verkstaden, dels var det bra med en liten paus, dels gav det tid att få främre och bakre bryggan gjorda ordentligt, och rengöra alla delar som fick återanvändas och bra . Klar för installation. All kopplingshydraulik förnyades, huvudbromscylindern renoverades och återanvändes. Alla rör och slangar förnyade. Värmaren rengörs med nytt värmeelement, klar för installation.
Motorn återvinns som den är
Motorns och växellådans skick kan av goda skäl vara dåligt känt. Till slut föll dock valet på att nöja sig med
med rengöring och målning av motorn utan demontering. Den fick dock en ny dubbel kamaxelkedjesats och nya packboxar där det var möjligt, så det fick ses om det var klokt att hoppa över där staketet var lägst, vad gäller drivlinan. Startmotor och generator plockades isär, städades och rengjordes. Motor och framaxel återförenades och ställdes åt sidan, redo för montering.
Bättre bromsar?
Bromsar på en Mini från den tiden är en svag punkt, så istället för att renovera frambromsarna byttes trumbromsarna ut mot en komplett uppsättning Cooper S skivbromsar och matchande nya hjulnav. Det intressanta med den var om det skulle vara nödvändigt att montera en bromsförstärkare, vilket jag ville undvika för att bevara motorrummets ursprungliga utseende.
Samling
Att samla en bil är vad du ser fram emot, och det gick ganska enligt plan. När kroppen väl kom tillbaka efter målning gick det snabbt. Då färgen gjordes av ett företag som jag inte använt tidigare så var det färgens kvalitet som skulle vara avgörande för slutresultatet som fick modelleras efter. Färgen var inte perfekt, men ganska bra. Därför fick denna bil precis pricken över i:et i form av en ratt av en nyare modell och ett original 1275 GT avgassystem som jag hittat i Sverige. Utöver detta återvanns alla delar som kunde återanvändas och kostnaderna för inköp av nya delar hölls i schack. Till den historien hör också att jag har ganska många reservdelar från tidigare Mini-restaureringar som kan användas. Så budgeten för den här bilen rann inte fritt, eftersom den lätt kan.
Tillbaka på vägen igen
23. Mars rullar bilen för första gången på 12 år för egen motor och som tur var var både motor, koppling och växellåda helt ok. Den 21 april dyker den upp och registreras igen. En nymonterad bil har alltid en del saker som ska fixas. Den här bilen hade ett konstigt skramlande ljud som var mycket svårt att hitta. Ljud visade sig komma från den lilla plastklaffen på sidan av värmaren som släpper ut luft i bilens fotbrunn på förarsidan. Plasten hade stelnat med tiden och kunde ge ett skramlande ljud som lät som metall mot metall. Det tog ganska många timmar och många små testkörningar för att få kläm på ljudet.
Det var verkligen en nostalgisk upplevelse att köra en sån här igen. Slutresultatet blev faktiskt helt ok, om jag får säga det själv. Bilen har behållit sin originalitet utan att gå till ytterligheter. Men just Minis från slutet av 70-talet börjar bli en raritet idag.
Denna bil kommer i framtiden att användas som reklambil för mitt företag och som en rolig bil för undertecknad och min familj, som också gillar dessa karismatiska små bilar.
Mark IV 1977–1983
Denna modellserie är känd för att ha två omkopplare i rattstången, torkar-/spolningsfunktionerna flyttades upp till ratten på motsatt sida av deflektoromkopplaren. Vindrutetorkare och sprinklers kunde därmed aktiveras utan att föraren behövde sträcka sig efter den lilla strömbrytaren med tändningsnyckeln. Alla modeller fick öppna sidorutor bak och mer ljuddämpande material under golvmattorna fram. Denna modell fick en gummiupphängd främre bro; vilket hindrade de värsta motorvibrationerna från att fortplanta sig till kroppen. Alla förbättringar som gav en välbehövlig förbättring av komforten.
Utöver dessa vanliga förbättringar har 1000 och Clubman även friskluftsmunstycken på vardera sidan av instrumentbrädan. Det fanns även tygstolar med justerbara ryggstöd och säkerhetskrokar. Alla modeller är utrustade med en 1½ tums SU-förgasare.
Ursprungligen monterad radio var extra.
Denna bil är den ansiktslyftade 1978-modellen med de nya bakljusen med inbyggda bakljus. Lyckligtvis utan de fula skärmförlängningarna som alla Mini-modeller i Danmark fick från 1981-.