Första körningen sedan 70-talet

Mini 1000 är född

Den klassiska Minin tillverkades i 41 år och ansiktslyftades 7 gånger.

Den första stora uppdateringen kom hösten 1967, och därmed blev den, i bästa engelska tradition, Mark II. Uppdateringarna var inte obetydliga. Viktigast av allt fick 1000 Super-versionen den något större motorn (998). Samtidigt blev den "fjärrstyrda" infällbara växelspaken från Cooper-versionerna standard i Mini 1000. Tyvärr, med en nedgraderad motor, fick den 1000-motorn med 38 hk. Coopers skivbromsar ingick inte heller i köpet. En något större frontgrill och större baklyktor var en del av de kosmetiska förändringarna. Modellen fanns tillgänglig som både Morris och Austin.

Men det var ändå en betydande uppdatering av den ganska enkla Minin. Mark II-modellen var bara i produktion i 2 år och är därför ganska sällsynt idag. Min bror hade 2, en 68:a och en 69:a, och vi tog oss runt mycket i dem. Det var fri fart i Danmark på den tiden, så de flesta resorna var med ett kloss på gaspedalen.

Vår Austin Mini 1000

År 2011 stötte jag på en annons för en Mark II från 1968 till salu i Sverige. Den var i vägen och behövde bort så fort som möjligt. Den stod i ett garage som behövde demonteras, och den hade stått där i årtionden. Den var inte helt komplett, och motorn hade tagits ut, och flera delar till den hade tappats bort. Jag berättade för min gode vän Johnny att hans lilla blå Mini 1000 var till salu billigt lite norr om Göteborg. Han hade haft en sådan som sin första bil. Han tiggde och hämtade den. Tyvärr hann Johnny bara ta isär den innan han blev sjuk. Hans alltför tidiga död satte ett tillfälligt stopp för renoveringen. 2 dagar innan Jonny dog bad han mig ta hand om Minin, och det är ett åtagande.

Jag hade redan en fin Mrk. I, från 1966, så jag behövde inte mer och hade inte platsen. Men en Mini tar inte upp mycket plats, så jag antog utmaningen.

En bunden uppgift

Jag hämtade den en bitande kall vinterdag 2017, och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle göra med den. Så den hamnade i en lada hos körläraren Preben Rasmussens i Ikast. Jag hade varken tid eller energi att laga den. Men jag höll utkik efter de saknade delarna.

Jag hittar en komplett motor och växellåda i Nordjylland. Under ett år renoveras motor och växellåda med nya kolvar, vevaxeln balanserad och ett Cooper-cylinderhuvud. Alla slitdelar byts ut mot nya kvalitetsdelar, t.ex. några NOS-originaldelar. Motorn startas i en testbänk och placeras som prydnad på Elektro Partners Nostalgihörna i väntan på en bil som är värdig det.

Corona förändrar allt

Coronaepidemin förändrar många människors liv – det är ont om tid kvar. Jag lyckas hitta bilens registreringsbevis, och bilen har ett värde, och jag får godkännande från Skatt så att den kan registreras i det här landet. Körlärargården läggs ut till försäljning, så den tomma karossen kommer att hämtas tidigt på våren 2020 och flyttas runt lite, där det nu fanns plats, och slutligen hamna på en verkstad i Hejnsvig, som tar hand om den sista rosten. Karossen kommer att blästras med torris, något jag aldrig har provat förut. Det var rost överallt, så det är därför. Nya originalframskärmar är på väg, och rosten och små bucklorna börjar sakta men säkert komma under kontroll.

Elektro Partner och Gunnar tar över projektet

Den råa karossen avslöjar allt, men bilen är högst verklig, och bottenplåten med chassinumret är intakt. Jag börjar se att det hade kunnat bli en riktigt fin Mini av den, och jag väljer den bästa röda färgen (tartanröd), nu när den tråkiga blå lacken har blåst bort, både invändigt och utvändigt. Vi är nu år 2021. Det är här bilens räddare kommer in i bilden. Gunnar Iversen. Han är hantverkare på Elektro Partner och av en slump utbildad mekaniker på Nielsen och Aarestrup, som då var Morris i Grindsted, och Gunnar tar sig an uppgiften att montera bilen.

Det kommer att dröja till 2022 innan bilen är tillbaka i verkstaden för de sista mindre justeringarna av karossen. Lackeringen tar tid, och det kommer att bli riktigt bra. Sommaren 2023 hämtar vi bilen och monteringen kan börja.

Mina delar från tidigare projekt kommer väl till pass

Jag hade ägnat väntetiden åt att hitta de saknade delarna, såsom framaxeln och en ny bakaxel. Vi väljer dock att ge den ett "torrt" chassi. Motsvarande delar anskaffas, och chassit förbereds för montering. De ursprungliga hydrolastiska fjädringselementen var i för dåligt skick. Det tar tid, och många av de små delarna som fanns i mitt eget lager av Mini-delar förbereds för montering. Jag har lagrat vissa delar i årtionden, till exempel en helt komplett interiör till en Mark II i svart. En baklucka som passar till en 68:a hittas också, och Bent Fasterholdt (Billund) rätar upp den och svetsar fast en ny bottendel. Lite av en konst. Alla bitar i det stora pusslet är nu klara.

Bilen har byggts ihop med stort tålamod och med delar som är korrekta för veteranmodellen, förutom Cooper-specifika motoruppgraderingar och skivbromsar. Vilken skillnad de extra 17 hk gör för dragkraften.

Under en period av 8 månader monteras bilen bit för bit, och den 17 januari 2025 kör bilen de första metrarna för egen kraft, och den 5 februari är den färdigmonterad. Några provkörningar för att fixa diverse småsaker sker under hela våren och sommaren. Den gamla Minin har återfötts efter årtionden i malpåse. Johnny skulle vara stolt över resultatet.

Der kom ikke nummerplader på den i 2025, men det sker nok i det nye år.