top of page

Opel Ascona 1.6 S år 1979



En försäljningsannons i Jyllands-Posten 1999 löd så här:

Opel Ascona 1.6 S år 1979, 1 ägare från ny. Kört 130 000 mil. Kontinuerligt underhållen, tidigare underredesbehandlad och i originalskick.

Jag körde med min son Allan till Sæby för att titta på den. Trots att rosten började fästa på de typiska ställena var den i stort sett som utannonserad och priset rimligt, så det blev ett fynd. Han köpte den 20 år gamla bilen som sin första bil, och han använde bilen dagligen i tre år.


Även om bilen var något äldre än honom var han nöjd med den. Men nu var den gamla Opel sliten. Jag tyckte den var för bra för att skrota, så det slutade med att jag köpte Ascona av honom, även om jag inte riktigt hade tid att fixa den. Trots att Ascona B hade en stor plats i mitt bilhjärta (jag fick mitt körkort i ett) vacklade jag mellan att renovera, lagra eller skrota. Våren 2003 råkade det bli ett Opel-möte hos den lokala Opel-återförsäljaren och där fanns en liknande Ascona, topprenoverad. När jag såg den insåg jag att jag var tvungen att rädda vår, så jag började ta isär den. Jag fick hjälp med svetsarbetet. Den fick ha nya skärmkanter bak, ny panel och stenskiva fram. Och så klart ett par nya framskärmar. Det var med andra ord inte hopplöst.


INGA SPECIALVERKTYG KRÄVS

Att demontera och montera en Ascona kräver varken specialverktyg eller stor kompetens. Lite tid och lite tålamod räcker för den här generationen Opel-bilar. Så renoveringen gick vidare och blev ett riktigt mysprojekt, som pågick och fortsatte under sommaren och hösten. Det ska verkligen visa sig vara en helt ok form av stressterapi, utan tidspress eller obehagliga överraskningar av något slag. Eftersom jag hade köpt och reparerat flera Opel-bilar av denna generation på min tid kändes det nästan som att vara med en gammal vän i garaget.


Autolak i Bredsten gjorde ett utmärkt målningsarbete. Medan den var hos målaren dammade jag av en donatorbil i form av en totalskadad Ascona 1.6 S från 1980. Asconas höll på att bli långt emellan, men det fanns en på ett skrot på norra Jylland.


En härlig sommarmorgon gick jag upp tidigt och åkte till Brønderslev på min motorcykel för att titta på den. Den var komplett med obetydliga sidoskador på dörr och bakskärm och bara 58 000 mil på "klockan". Jag undrade vem som kunde tänka sig total skada på en sådan originalbil?


EN ANNAN GIVARBIL

Jag köpte donatorbilen på plats. Körde tillbaka till Grindsted, svängde norrut igen med bil och släp och fraktade hem det samma dag. Den hamnade bakom mitt garage redo att plocka delar från. Det visade sig vara en bra idé. Den främre bron visade sig vara ganska dålig så den flyttades över. Motorn visade sig ha bränt en ventil från att köra på blyfri bensin så motorn med bara 58 000 km bakom sig flyttades också över. Många smådelar letade sig också över, bland annat stötfångarna i plast som enligt mig är mycket snyggare än de krom. Hösten 2003 stod jag nu igen med en fin gammal Ascona B i garaget, monterad av alla de bästa delarna från två bilar. Alla små knep som behövs för att få en sådan bil att gå riktigt bra sattes igång.


MITT RECEPT, MIN DRÖM

Här kommer mitt personliga recept på en 1.6 S: Den måste ha en Weber 28/36 förgasare med manuell choke, den passar originalgrenröret och originalluftfiltret kan anpassas. Ett sportavgassystem från Simons. De förbättrade bromsoken från förra året. Ett set Bilstien-fjädrar och tillhörande kvalitetsstötdämpare, detta i kombination med lite bredare fälgar ger riktigt fina köregenskaper. Min favorit är de tidstypiska ATS-fälgarna med kvalitetsdäck i storleken 185/70-13. Jag hade provat den kombinationen tidigare och lyckades hitta dessa delar igen. Och visst kunde jag inte motstå att installera ratt och instrument från en SR. Jag hade återskapat "min" bil från 70-talet. Under åren som följde använde vi bilen något mer än förväntat. Våra barn lånade den då och då när de bara behövde en bil. Själv fick jag många härliga retroupplevelser av att köra nöjesresor i den.


Den sköttes och sköttes tills jag bestämde mig för att sälja den 2011. Den lyckliga köparen var en ung pojke på 18 år, vars största önskan var en Ascona B, och som lovade att ta väl hand om den.


Men jag var inte klar med den bakhjulsdrivna Opel, så en Manta B tog över sin plats i garaget. Men det är en helt annan historia, som jag återkommer till.


KLASSISKT VACKER

Opel startade 70-talet med ett par fräscha nya bilmodeller. En av dem var Ascona, en bil i storleken mellan Rekord och Kadett. Tillsammans med Manta, som kom året efter, var Opel inblandad i kampen om köparnas gunst i den sportiga medelklassen, som plötsligt hade vuxit fram tack vare BMW:s 02-serie. 70-talet var ett bra decennium för Opel i Danmark. Det fanns alltid Opel-modeller överst på försäljningslistorna hemma. Ascona och Manta byggdes på samma plattform, med en harmonisk och tilltalande design. Opel på 70-talet präglades av okomplicerad och beprövad teknik i klassiskt vackra förpackningar. Trots att Opel återanvände teknik över modellerna kom några homogena och välkörande bilar ur det. Alla modeller hade styv bakaxel och framaxel med dubbla triangelben och kuggstångsstyrning. Att placera motorn så långt bak som möjligt i motorrummet gav välbalanserade och förutsägbara köregenskaper.


Opel var helt enkelt mästaren på att bygga välkörande bilar baserade på högst konventionell teknik. Ascona-modellen ersattes av Vectra 1988. Ascona A- och B-modellerna var bakhjulsdrivna, medan C-modellen var framhjulsdrivna. På många sätt var C-modellen också en helt annan bil, som tog avstånd från de lite konservativt byggda modellerna från det förflutna. Ascona fanns i flera varianter. De allra flesta med Opels legendariska CIH-motor (Cam-in-head). Denna motor fanns som 1,6 med förgasare och 1,9 och 2,0 med förgasare eller insprutning. Modellen skulle dock även kunna levereras med Opels 1,2 OHV-motor från Kadett. Ascona B kom också att dra nytta av den helt nya generationen av OHC-motorer som kom 1980, tyvärr bara i 1,3-sked. Lite konstigt att den större 1,8 OHC-motorn aldrig hittade till Ascona. För att inte tala om vilken fenomenal sportbil Ascona B kunde ha varit med en 2.0 16v DOHC GSI-motor.


EN VIKTIG MODELL

Toppen i sortimentet var modellerna med sportig utrustning i form av SR och senare E Sport-modellerna, men de fick alla nöja sig med den något föråldrade CIH-motorn. Ändå sålde A- och B-modellerna bra, över 2 miljoner. Ascona var en viktig modell för Opel.


Tekniskt sett var de robusta och lätta att arbeta med, men utvecklingen var lite knepig. CIH-motorn var tillräckligt robust, men den var också tung och oekonomisk. Bland annat på grund av halvdana tändsystem och väldigt dåliga förgasare. Modellerna med Bosch L-Jetronic bensininsprutning var bättre på den fronten, men det systemet var tyvärr reserverat för sportmodellerna.


I England hette det Ascona B, Vauxhall Cavalier. Den hade en Manta-liknande front, och var lite av en konstig. Även denna variant av B-modellen kom till Danmark, men sågs aldrig som en riktig Opel här i landet.


Det bästa med en Ascona var att den även med blygsam motorstyrka var rolig att köra, - speciellt på lösa underlag var den riktigt rolig, varför modellen också blev väldigt populär bland unga. Det hjälpte nog också att modellen var lätt att trimma. En 1,9 eller 2,0 motor skulle lätt kunna nå 120 hk utan de stora kostnaderna. Cylinderhuvudkanalerna var stora i förhållande till kubikkapacitet, och lagerkamaxeln ganska bra. Så Weber-förgasare och ett bättre avgassystem gav en något fräschare motor än standard. Extra kraft i motorn märktes mycket då bilen var lätt. Många 1,6-modeller var utrustade med den stora 2-litersmotorn, och det gav i sig mer kraft. Denna omvandling kunde göras för lite pengar eftersom allt passade ihop. Det var samma framaxel och växellåda som användes i alla Ascona- och Manta-modeller med CIH-motor.


Jag känner ingen bil från den tiden med en så bra och harmonisk körställning som standard. Trots att ratten inte gick att justera och sätet bara kunde flyttas framåt och bakåt satt du utmärkt i en Ascona. Avståndet mellan pedaler, ratt, säte och den korta lutande växelspaken var väldigt nära det optimala, nästan magiskt. Det hela hade helt enkelt ett exemplariskt läge. Och Opel förstod att utrusta sina bilar med bra säten. Den stora växellådstunneln var inte alls i vägen utan tillät istället ett skönt avkopplande viloläge för ben och gasfot. Allt detta i kombination med fina, förutsägbara köregenskaper gav en mycket speciell körupplevelse som tilltalade både unga och gamla.


FULL FAST FRAMÅT

Modellen blev därmed mycket populär inom alla grenar av motorsport, många ansåg mycket riktigt att B-modellerna av Ascona och Manta var kungarna av grusvägar. Vilket verkligen förstärktes av de otroliga resultat som modellen uppnådde inom internationell motorsport. Jag känner inte till någon bil som är så lätt att köra i sidled under full kontroll.

Ascona B-modellen, tillsammans med Manta B, fick också äran att avsluta den bakhjulsdrivna eran i rally. Detta innan grupp B-bilarna blev så galna att ingen kunde köra dem och de förbjöds. Ascona 400 och senare Manta 400 var riktiga sportbilar med en 2,4-liters, 16-ventilsmotor på 144 hk. En motor med enorm tuningpotential. Välgjord för och för motorsport, men byggd i tillräckligt antal för att gatuanvändning ska godkännas för att delta i rallysportens kungklass. Walter Röhrl vann därmed världsmästerskapet i rally 1982 i en Ascona 400. En Rothmans-målad Ascona 400 var ett fruktat rallyvapen i början av 80-talet. Modellen fortsatte att vinna lopp. Faktum är att den fortsatte att vinna långt efter att bilen hade gått ur produktion, till exempel vann Ari Vatanen African Safari Rally 1983 i en Ascona 400.


Artiklar du måste läsa:


7 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

コメント


bottom of page