top of page

Snabbhet och rost har tagit livet av de flesta


Ford Capri kom först, och när Mantan kom året efter var det möjligt för alla att äga en sportcoupé för samma pris som en vanlig personbil. Den europeiska motsvarigheten till Ford Mustang och Chevrolet Camaro. Manta A kom 1970 och var en otroligt vacker bil, inte så sportig att köra som den såg ut, men inte desto mindre en smart sportbil för folket. Den delade en teknisk plattform med Ascona, så det var ingen tekniskt avancerad bil. Det var robust teknik hämtad från GM europeiska modeller. Motorurvalet var inte heller stort, 1,2 OHV motor från Kadett och 1,6 och 1,9 CIH motor med effekt från 54 - 90 hk. Det var det som fanns att välja på till att börja med. Modellen fick dock även en toppmodell i form av SR OCH GT/E-modeller med upp till 105 hk. Det var mycket för en så lätt och aerodynamisk bil, och med den svarta motorhuven och hastighetsränderna talade den till hastighetsälskarna. De sportiga modellerna var utrustade med extra instrumentering, sportstolar, frontspoiler, och som tillval kunde de till och med levereras med en differential med begränsad slirning.


Det var helt klart många som drömde om att äga en sportig bil med 4 säten som inte kostade en förmögenhet. Under de 18 år som Manta var i produktion såldes över två miljoner av modellen. Delas ungefär lika mellan A- och B-modellerna. Gemensamt för båda modellerna var Coupé-formen med den långa motorhuven och de ramlösa dörrarna. B-modellen som kom 1975 fanns kvar i produktion i 12 år och blev därmed en av Opels längst livslängda modeller någonsin. Även om B-modellen till en början hade samma motorprogram var karossen längre och bredare och inte minst något robustare, med en störtbåge stadigt placerad mellan b-stolparna. B-modellen hade en 40 % styvare kaross och mer exakta köregenskaper. Manta B överlevde systermodellen Ascona B med flera år och ersattes av Calibra-modellen först 1988. Manta blev därmed den sista mellanklassens Opel med bakhjulsdrift. År 1988 var Mantan hopplöst omodern, och det är konstigt att Opel inte byggde en modern Manta, för Mantan hade blivit lite av en legend för åtminstone ett par generationer av fartälskande pojkar och tjejer, och så många Mantas byggdes om och ställdes till oigenkännlighet. Kombinationen av fartälskande ägare och rost har tagit livet av de flesta. Till en sådan grad att en original Manta är en sällsynthet. Manta kom i ett antal specialmodeller. B-modellen kom till och med som både en i200- och en i400-version. CIH-motorn rymde möjligheten till borrning, så CIH-blocket lade grunden för många varianter. Versionen med 2,0 och 100 hk introducerades 1979, och 1,6-litersversionen försvann samtidigt från Manta-programmet. Den vanligaste motorn i B-modellen var 2.0-motorn, med insprutning gav den 110 hk. Efter ansiktslyftet 1981 fick modellen fyra främre luftgälar istället för två, och de modernare 1,3 och 1,8 liters OHC-motorerna blev tillgängliga i Manta. Särskilt 1,8 GT med den fina Getrag-lådan var populär här i landet. Varför 118 hk 1,8 GT/E-motorn från Kadett eller 160 hk GSI-motorn aldrig hittade till Manta kan man undra. Å andra sidan var i400 en mycket intressant bil. Med en 2,4 liters 16 V-motor och 156 hk blev det en vild affär. Den hade förstärkt kaross, skivbromsar runtom, låst differential och ZF-växellåda. Det var en teknisk njutning där inget sparades på. I400 låg i framkanten av rallysportens mest framstående klass under många år. Alla toppmodeller hade en snygg Recaro-hytt, detta i kombination med den legendariska körställningen som finns i både Ascona och Manta gav bilen en sällsynt form av rå körglädje, som är svår att beskriva, men som alla som har kört dessa bilar minns . En Manta är så lätt att köra. Trots det lite primitiva underredet kör en Manta väldigt bra och framförallt på löst underlag är det en njutbar bil att köra. En lite rolig sak med Manta och Ascona är att de mer moderna motorerna från framhjulsdrivna modeller passar på växellådan, så det är möjligt för den fingerfärdiga att njuta av en modern maskin i en Manta. Så en 16V konverterad Manta är ett alternativ, och det är till och med möjligt att få konverteringar av den typen om du spenderar lite pengar på att uppgradera bromsarna så att de kan tygla motorn.


Artiklar du måste läsa:






 

FÖRST VAR DET EN KADETT

När jag köpte en ny Opel Kadett City 1978 var drömmen en Kadett C Coupe GTE eller Manta B. Men pengarna räckte inte till. Sådana drömmar har en tendens att dröja kvar. 2005 tog min dotter sitt körkort och självklart fick hon även uppleva en "riktig" Opel med bakhjulsdrift. När hon flyttade hemifrån var det i min storebrors gamla Ascona B som jag renoverat några år innan. Hon gillade det, men jag började leta efter en lite modernare bil till henne (läs: en Manta B 1.8 GT).


Opel 1.8 OHC-motorn var en mycket bättre maskin än de gamla CIH-motorerna, och med den ultraexakta 5-växlade Getrag-lådan kör en Manta B bättre än man tror. Men 2005 kom snapsarna långt när det kom till en original Manta B. Jag hittade några, men de som ägde dem tyckte att de var värda en förmögenhet, och jag höll inte med, så det blev istället en Golf GT.


DET VAR ETT KÖPENHAVN

En av de Mantas jag var ute och tittade på 2005 fanns i Tåstrup och var en enägarbil som hade kört 69 000 mil. Men trots att den var 100% original så var den rostig och fläckig över alla gränser. 2008 ringde ägaren mig och sa att nu kunde jag köpa den för vad jag erbjöd för den 2005. Hon började bli för gammal för att köra och Mantan fick åka. I ett ögonblick av svaghet tog jag steget och ägde nu för första gången i mitt liv en Opel Manta.


Jag hämtade den i Köpenhamn och körde hem den till Grindsted. På vägen hem satt jag och gladde mig över hur bra det gick. Synd att den var så rostig! Jag visste att det måste ha hela resan och vad det innebar i form av tid och pengar. Den var rostad i skärmkanterna bak, rostad i paneler, hade en genomrostad dörrstolpe. Den fick ha en ny dörr och ett par nya stänkskärmar. Rostarbetet fick göras ordentligt och tog därför sin tid, även målaren tog sig tid. Det tog faktiskt till december 2011 innan jag kunde börja montera den igen. Jag njöt av att montera den, och i april 2012 rullade den ut ur verkstaden, in i vårsolen.

Det tar alltid lite tid att åtgärda alla mindre misstag och få en gammal bil att fungera som den ska igen. De som hade servat denna Manta hade inte gjort sitt jobb ordentligt. Det var så försummat! så full service var på väg, detta inkluderade: bromsar, avgaser, fjädrar och stötdämpare. Mycket skulle bytas, sedan blåste en frostpropp i motorblocket som hade rostat igenom och sedan blåste topppackningen. Men när det var fixat var körglädjen tillbaka. Självklart måste den ha ATS-fälgar, denna gång i 14 tum, vilket jag tycker passar den. Senaste uppdateringen var nya originalgummibussningar i underredet runt om, hittade på eBay. Sedan den kom tillbaka på vägen har den tillryggalagt 30 000 mil. Att säga att jag tycker om att köra den här bilen är en underdrift. När den gick ur produktion 1988 var den hopplöst omodern jämfört med bilar som Toyota Celica. Men det odefinierbara körglädje som den här bilen ger mig uppväger den urgamla tekniken med rötter på 70-talet.


Jag skulle kunna ägna lång tid åt att beskriva min glädje i att köra den här bilen, men det gör jag inte. Det är svårt att sätta ord på hur nöjd jag är med denna originalbil. Det finns inte många original Mantas kvar. Och vissa kommer att tycka att en Manta är lite av en dålig stil, belastad av de många trasiga och skruvade exemplen man såg på vägarna på 90-talet. Jag bryr mig inte. Jag minns Mantans storhetstid, när det var alla friska pojkars bildröm. Jag är glad över att äga ett av de sista originalen!



4 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page